The Son of Neptune

Det var en lättnad att få börja med en av Riordans böcker efter den förra boken jag läste, som var alldeles för lång, vilket gjorde att jag tappade läslusten. Men den återkom fort när jag fick återse Percy!

Det var riktigt intressant att få se den romerska aspekten, särskilt Camp Jupiter, och få veta mer om hur den romerska sidan levde. Det ledde till en del kulturkrockar för oss läsare, och inte minst karaktärerna! Jag beundrar Riordan och hans sätt att visa upp dessa olika sidor genom sina karaktärer, och hur han lyckas behålla trovärdigheten i sina förklaringar. Det kanske är en konstig sak att säga när det gäller mytologi, men vi läsare som har hängt med  sen starten blir iaf inte snurriga eller skeptiska.

En annan sak jag älskar med hans böcker humorn och de komiska kopplingarna mellan dåtid och nutid. En favorit från The Lightning Thief som återkom i denna var Iris och hennes tjänst - I-message, eller e-mail som den svenska versionen har översatts till. Såna saker får mig att skratta högt.

Karaktärerna var lätta att tycka om, även Reyna som verkade lite svår i början kunde man sympatisera med. Precis som i The Lost Hero blir de fort goda vänner, och jag tycker det är så skönt hur de litar på varandra. Alla har sin egen hemlighet, men istället för att hålla den hemlig och riskera att förstöra uppdraget, berättar de för varandra.


Riordan har samlat ihop en väldigt blandad grupp nu. Piper - Indian-ursprung, Leo - latinoamerikan, Frank - kinesiskt ursprung, Hazel - afroamerikanskt ursprung. Och blonde Jason och svarthårige Percy. Ska bli intressant att se vad han har i planerna.


Behöver jag säga att slutet var en av de mest känsloladdade cliffhangers nånsin?