DARLAH - 172 timmar på månen

Detta måste vara den första science-fictionsbok jag läst på länge. Kanske den enda t.o.m!

Jag brukar föredra fantasy, någon speciell anledning har jag inte haft.

Men nu har jag kommit på en:

Fantasy blir aldrig läskigt.

Iaf inte lika läskigt som sci-fi.

 För att bekosta en expedition till månen bestämmer sig NASA för att anordna ett lotteri för ungdomar mellan 14 och 18 år över hela världen, där vinnarna får följa med till månbasen DARLAH 2 (som varit hemlig sen 70-talet). Detta lotteri blir väldigt uppmärksammat i media och NASA får en massa sponsorer. 

De som vinner lotteriet är: 

Mia från Norge: vill inte åka, men gör det för att hjälpa sitt band att bli känt. 

Midori från Tokyo: vill lämna Japan och den "japanska fällan" för New York. 

Antoine från Paris: vill komma bort från Paris och den tjej som krossat hans hjärta. 

Man får följa ungdomarna i deras liv och deras förberedelser inför resan i ungefär halva boken, sen kommer månfärden. Redan första dagen på månbasen börjar hemska saker hända, och de börjar inse att de inte är ensamma på månen. Frågorna blir bara fler och fler.

Vad finns där?

Vad vet NASA?

Vad hände med DARLAH 1? 

Det här är nog den läskigaste bok jag har läst. Miljön bidar mycket till det. Månen och dess öde "landskap", begränsat med syre, trånga utrymmen, mörkt och värst av allt:

ingen kan hjälpa dig.

Jag gillar den, fastän den skrämmer mig. Slutet var oväntat, men ändå inte så chockerande. Mer sorgligt. Karaktärerna och dess miljöer var intressanta att läsa om. Man kände med dem i deras sorg, besvikelse och glädje.

Rekommenderas för de som vill ha spänning och som är öppna för udda och oväntade saker.